Vi firade Alla hjärtans dag i Kuala Lumpur i år.

Nu kanske ni tänker:
"Åh så romantiskt!" eller
"Ida och Joel de kan det där med att slå på stort." eller
"De kommer att minnas detta för resten av livet!"


Jag ska berätta den romantiska historien för er. 


Vi anlände till Kuala Lumpur mitt på dagen, åkte till hotellet och checkade in. Väl där tog vi det lugnt och vilade några timmar. Allt var i sin ordning. Vi duschade lite, målade våra ögonfransar (obs, endast en av oss) och hoppade i finstassarna. Hand i hand vandrade vi sedan över hotellets mjuka heltäckningsmattor mot utgången. Med kärlek i blicken log vi mot varandra innan vi trädde ut i den malaysiska Alla hjärtans-kvällen.

Då bröts den romantiska förtrollningen. Den bröts av miljarder liter regnvatten som tydligen strömmade ner från himlen. Ett skyfall av sällan skådat slag. Inget paraply i världen kunde rädda oss. Det vara bara att vända om och vänta ut stormen. Men det gjorde inte så mycket eftersom det fanns god öl i hotellbaren. Romantiken var tillbaka!

 

 

Efter en härlig stund i baren vågade vi göra ett nytt försök att ta oss ut och den här gången gick det bättre. Vi promenerade i den riktning där vi trodde att chansen att hitta en mysig restaurang var störst. Vi gick längs upplysta gator fulla av människor, förbi enorma byggnader, skytrainstationer, uteliggare, Vi gick förbi stora reklamskyltar, stängda gallerior, moskéer och kyrkor. Vi gick och gick och gick och vi såg allt. Utom en restaurang.

"Visst går vi mot centrum..?"


Hungern började göra sig påmind och vi hamnade i och mer skumma kvarter. Ni vet när man har tappat bort sig men ännu inte gett upp hoppet och tänker att efter nästa korsning finns det vi söker. Eller kanske korsningen därpå. Eller ännu nästa. Alldeles snart kommer vi hitta det perfekta stället.

 

Men ingen restaurang dök upp och vi tog det motvilliga beslutet att vända om. På vägen tillbaka gick vi återigen förbi alla dessa byggander och människor men denna gång var våra steg tyngre. Hoppfullheten som hade funnits där tidigare var borta. 

 

 

 

Taxiprojektet visade sig dock lättare sagt än gjort. Ingen taxi stannade! Vi vevade med armarna och hoppade ut i vägen likt galna människor. Men utan resultat. Vi fortsatte promenera, hungriga och eftersom vi hade tagit en annan väg tillbaka än den vi kom (vad tänkte vi där???) så var vi också helt vilse. Då fick vi äntligen respons på vårt armvevande och en taxi stannade. 

 

 

Vi åkte i en minut. Sedan fastnade vi i en bilkö. Där satt vi ca en halvtimme. Magarna kurrade. Svetten rann. Ingen AC. Bilarna segade sig fram och det gjorde även minuterna. Sedan körde vi äntligen några hundra meter till och taxichauffören släppte av oss vid Petronas Towers. Vi försökte att inte tänka på det uppenbara - att det hade gått mycket snabbare att promenera. Åhvafiiiint sa vi och tog en massa bilder på tvillingtornen. För några minuter glömde vi våra tomma magar och värkande ben. 



Vi mindes att vi precis passerat en restaurang som sett trevlig ut och gick tillbaka samma väg som taxin kommit. Det skulle bara vara några hundra meter bort. Men restaurangen dök aldrig upp. Ingen restaurang över huvudtaget dök upp. Vi gick och gick. Ingen restaurang i sikte. Nej men oj, vi hade visst gått fel väg. Bara att om vända igen. Tillslut hittade vi i alla fall en restaurang, slog oss ner och beställde mat.

Vi behövde båda vid det här laget tömma våra blåsor och och frågade efter toaletten. Den skulle enligt servitören ligga ute, på baksidan av byggnaden. Vi gick ut och märkte att bygganden var flera hundra meter lång. Det kunde inte stämma. Vi gick in och frågade igen och jo, visst skulle vi gå längs hela byggnaden och svänga in på baksidan och där skulle vi hitta toaletten. "Ok." En servitör gick före oss för att visa vägen. Snällt.



Plötsligt försvann han utan ett ord in i en hiss och kom inte tillbaka. ?????? Vi fattade absolut ingenting, men tänkte att vi tittar väl på baksidan av byggnaden då. Jag kan berätta för er att det fanns ingenting på baksidan. Absolut ingen toalett. Då drog vi, trots den beställda maten. 



Vi hittade en ny restaurang där servitriserna SKREK allting. Alltså de pratade inte ett enda ord utan de skrek allting för full hals. "HERE ARE YOUR MENUES" "WOULD YOU LIKE ANYTHING TO DRINK?" Ja ni fattar. Inte så mysigt. Inte så Alla hjärtans dag-igt. Vi kissde och sprang sedan ut därifrån.


Där och då gav vi upp tanken på att hitta en trevlig restaurang och tänkte "Det får bli McDonalds". Men nej då, eftersom klockan nu hunnit bli ganska mycket så hade till och med gamla kära Donken STÄNGT. På en fredag? I Kuala Lumpur centrum? Ja det är sant.


Trötta, hungriga och något molokna vandrade vi hemåt hand i hand. Vi visste inte om vi gick rätt, men fortsatte ändå att gå. Vi skulle tillbaka till vårt fina hotellrum och beställa roomservice. När vi till slut kom fram till hotellet visade det sig att det var försent för roomservice. Såklart. Klockan var ca 2.30 på natten när vi korsade gatan och stegade in på 7-eleven. 


Tio minuter senare fick vi äntligen avnjuta vår Alla hjärtans dag-middag i vår hotellsäng: Cornflakes och mjölk som vi åt med plastskedar ur dricksglas. Kanske inte typexemplet på en romantisk middag men vi var ganska nöjda och glada ändå och efter middagen somnade vi utmattade i varandras armar.



Så ja, nog kommer denna dag att finnas med i våra minnen för resten av livet.